Fick precis ett väldigt kort men urgulligt samtal av min älskade pojk! Han hade en glad och ivrig ton i rösten (han var glad över att höra mig). Vi har inte riktigt pratat på en vecka... ganska länge, annars pratar vi varje dag. Men vi har jobbat så mycket och gått om varandra hela tiden men senare ikväll ska vi prata på mera. Saknar honom. Han drog upp mot norr två veckor innan jag åkte till Sverige. Ni förstår inte hur jobbigt det var att ge mig av den gången på stationen. Som på film var det fast sorgligare. Som att överlämna sitt barn till någon och inte veta när man får se det igen. Fast, har ju aldrig varit mamma. Men det kändes som en del av mig försvann, en köttbit som jag älskar mer än mig själv. Har tur att ha en mor som min som följde med så att jag kunde gråta ut mot hennes axel. Saknar honom. Saknar henne...hon har verkligen gjort allt för mig. Så många uppoffringar... Jag är för evigt tacksam och skyldig henne att få se mig blir framgånsrik i vad det nu kan tänkas vara...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar