Är proppmätt, tror jag har mat upp till halsen så mycket jag ätit. Vi har besök från släkt eftersom min yngsta kusin fyllt år. Det känns bra med besök, känner mig inlåst i det här huset även om jag kan gå ut vart som helst under dagen men det är inte som förut. Det är inte som när jag bodde i Valparaiso när inget av det hemska hade hänt...
Har inte så långt kvar här i Chile och blir väldigt ledsen bara jag tänker över det, jag vet att jag kommer tillbaka men ändå, jag kommer inte tillbaks om en månad direkt. Jag kommer sakna och längta... varför ska det vara så långt och dyrt för?! Minns när jag skrev till kungafamiljen, jag var liten och trodde att de skulle hjälpa mig att hitta en lösning med att bo på samma ställen samtidigt. Jag fick svar men ingen lösning. ...får väl hålla mig upptagen i Sverige helt enkelt... =(
Slutar kursen den här månaden vilket känns konstigt, allt har gått väldigt fort och har inte varit med mina klasskamrater något alls efter jordbävningen. Mitt projektarbete, vet inte vad jag kommer göra med det. Har inte så långt kvar och jag känner mig frustrerad och pressad över att få gjort det fort men vet inte hur. Började ganska sent och ganska segt pga det som hänt och nu vill jag göra klart men vet inte hur...
Det är inte jag att vara såhär. har verkligen inte lust att göra något alls. var är min motivation?
Nu får jag halsbränna av den förbannade maten jag åt...
Har känt av fler skalvar, en i morse som va ganska kraftig. Läskigt ändå, man tror att det var slut på skalvar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar