Yr

Jag visste att inget skulle vara sig likt när jag skulle ta flyget i Landvetter. Nu kommer jag alltid ha med mig två resväskor vart än jag går, jag kommer inte ha ett hem längre vilket är spännande iofs men läskigt. Jag vet inte vad som väntar mig, fast har nog aldrig varit framtidsvetare…men det kommer inte va som förut, jag vet inte ens om jag vill bo kvar i Sverige eller Chile. Jag har nu sett skillnaderna  och jag kan inte säga vilket land som är bäst för mig faktiskt. Allt är så annorlunda. Varenda liten sak, allt har nog med kulturen att göra. Här finns det människor som verkligen är riktigt elaka men ändå hjälper de varandra när en katastrof inträffar och i Sverige finns det hjälp oavsett och folk är fega eller försiktiga med andra ord tråkiga. Det är sant, jag är inte för eller emot något av de, vet inte riktigt vad jag ska tycka faktiskt, det är förvirrande. Men det bästa skulle nog vara ändå om man bodde i ett land där det var välorganiserat som Sverige och med ett bra klimat som i Chile, för där solen finns är människor lyckliga, eller? Om inte så skulle jag välja välorganiserat och trevliga, öppna människor. Jag vill helst inte resa fram och tillbaka i framtiden, vill vara trygg i det landet jag bor i och lycklig. Tänk vad jobbigt när man skaffat barn, då är man plötsligt fem stycken som ska resa runt… så mycket mindre krångel och mindre att bekymra sig över. Man är lycklig och trygg, det finns inget bättre än det. Men livet är väl inte lätt för det, antar att det alltid kommer va svårt ändå, om inte det så det andra. Vart jag än bor så kommer det att påverka mig och min familj ändå, alltså spelar det ingen roll vart jag bor ändå?

Provar ett program

 

Det var en gång

 

en flicka som köpte en dator men blev av med sin systemkamera…

 

vilket inte var så kul som på bilderna.

Iaf det verkar fungera, har suttit vid datorn hela dagen faktiskt, köpte en Acer igår och den verkar fungera riktigt bra. Det kommer va mycket enklare nu, hoppas jag. Kollat utbildningar, installerat program och skajpat  med pappa även provat camen… klippte håret, tänkte att något bra måste det vara till när det bara händer tragedier hela tiden. Nu är det sent och min kära vän måste vila.

 

 

 

 

 

Mika när hon preis kommit hem från skolan

och Nacho hälsar på henne glatt, min pojkväbs

hund, en riktig sötnos och gosig, kan man dock inte tro.

Dagen efter

27 februari 2010

Sitter i mammas nya hus ca 10 min fr`n Quilpue centrum, vi har precis baddat klart infor natten. Tre madrasser och en soffa och varmeljus overallt. Mobilradion ar pa. Utanfor lyser en gigantisk mane upp de kolsvarta gatorna.... elen har fortfarande inte kommit tillbaka och jaghoppas verkligen det har tar slut idag.

Jordbavningen som kandes av i nastan hela Chile upplevde vi ca 3.40 pa morgonen. Vi var sjalva hemma, men varst nog va att elen gick och att inga telefoner fungerade inte ens mobilerna. Hur madde mamma? Va det varst har? eller kanske nagon annanstans? hur manga har redan skadats? vad ska vi gora nu?...

Jag och Gabbi lag och sov i samma sang, vi rusade upp innan vi hunnit anka pa vad som holl pa att handa. Jag ber Gabbi stalla sig under en dorrkarm och Mika rusar forbi fran sitt rum och in i koket och hoppades pa att hon inte gjorde nagot dumt. Innan jag hunnit till koket slutar huset gunga. Vi skakade och va chockade over den har forfarliga overaskning. Forsokte lugna ner mig for att ringa mamma och fa tag pa nagon att prata med men det va svart for efterskalverna kom och telefonen brots helat tiden. Tillslut lugnade det ner sig och bade Gian och mamma fick tag pa oss. De va sakra,dock chokade och oroliga. Pappa madde nog varst, han visste ingenting, han bara visste hur det sag ut Chile via nyheterna, dem dar hemska bilderna som ni ser hela tiden.

Kl ar nu 21.30, de kraftiga efterskalverna slutade for ca en timma sedan och nu hoppas vi pa att det inte kommer nagot mer och pa vatten, el och nat.

Just nu tanker jag pa alla som blivit drabbade, mist slaktingar eller hem. Det ar hemskt. JAg har aldrig varit sa radd, trodde verkligen jag skulle do nar det hande ibland kanns det som den risken finns fortfarnade. Men ar tacksam over att det inte var varre och att mina nara och kara ar vid liv.